som vi tycker har fångat det mest centrala i det vi vill förmedla. Kul helt enkelt!
(BTJ är f.d. Bibliotekstjänst om någon undrar)
”… Boken är skriven på ett kreativt sätt och återger brevväxling, löpande text och även bilagor i form av självskattningar och analyser. En mycket självutlämnande bok som ger insikt i och en förståelse för den kamp som ständigt pågår men som också lyfter fram fördelar och styrkor vilket är viktigt att ta fasta på.”
Katharina Jacobsson, BTJ, (Häftepos 14110083)
Inre motivation. Det blir min spontana och tveklösa koppling till Torkels senaste inlägg om att möjliggöra ökad produktivitet på arbetsplatsen. Förvisso har jag hög impulsbenägenhet – det kommer liksom med diagnosen – men tack och lov kan jag här tryggt luta mig tillbaka och vila i en djup, omfamnande och behaglig famn av forskning. För det är inte bara är jag som anser att inre motivation är central, för att inte säga avgörande. När Försvarsmakten gav Försvarshögskolan i uppdrag att reda ut vilken typ av ledarskap som bäst ökar och bibehåller effektivitet så blev svaret Utvecklande ledarskap. Vad lämpligt att vi jobbar med UL på IHM då 🙂
Men mer om det i min nästa blogg och nu till vad som både ger mig och gnager på min inre motivation. Här kommer ett utdrag ur Halvhalt – min och Torkels självbiografi – när varken diagnos eller medicin var på plats. Dock medvetenheten.
”Under ett av Torkels och mina samtal fick jag fatt på att jag har svårt att se livet på lång sikt. Det verkar helt enkelt som att jag inte vet vad som är viktigt för mig. Så sjukt skit-ofta i mitt liv har jag känt att jag saknar livsglädje och att det påverkar mina långsiktiga mål. Den värdering som jag under dom senaste fem åren har klassat som min i särklass viktigaste är meningsfullhet.
Med meningsfullhet menar jag att det är viktigt för mig att känna att det jag tänker, känner och gör är meningsfullt. Men som synes så är jag ju minst sagt ambivalent i vad jag känner, tänker och gör. Detta är ett huvudproblem när man som jag är så impuls- och känslostyrd.
Att vara i meningsfullhet, som är min mest prioriterade värdering, är alltså det allra, allra svåraste för mig. För vad fan är det egentligen som är meningsfullt just nu? Imorgon? Nästa vecka eller om en månad? Jag vet ju oftast inte det, och jag gissar det är därför värderingen är så viktig för mig. Det är så svårt att hitta dit så jag kan så sällan vara där. Jag säkerställer alltså mitt misslyckande i och med att inte få vara där! Men jag säkerställer samtidigt den ständiga och för mig livsnödvändiga jakten på adrenalin.
Nu kom jag av banan en sväng, men nu tillbaka till samtalet med Torkel. Han sa plötsligt att det verkar som att jag faktisk inte har några som helst långsiktiga mål, utan ser saker på veckobasis. Hans tolkning var att det handlar om ADHD kopplat till tvångssyndrom. Ja, jag vet! Inget nytt där Einstein-aspie! Men hur ska jag göra för att kunna se saker och ting långsiktigt då?
För att överhuvudtaget fixa en bra dag ställer jag ju klockan på fem. Och efter kaffet kör jag ju core under minst 30 minuter och 30 minuter av 60 innebär ju halva dagens träningsdos. MEN! Det är ju bara hälften och här gäller det alltså då att få till nästa halva också. Åhhhhh va jobbigt!!
Man kan säga att det är en ständig jakt att vara jag.
En jakt på att orka få till dagens träning. En jakt på att ha ordning och koll på läget. Hålla igång. Rörelse hela tiden. Det fås genom att jobba hårt, träna massor, plugga mycket, hålla mina klasser på Sats, städa för mycket. Ofta. Igen. Alltid. Om och om igen för jag blir ju aldrig klar. Det blir man inte i en ständig jakt efter adrenalin.
Det här gör att jag bara inte orkar tänka längre fram i tiden än maximalt en vecka. Så långsiktiga mål? Orkar inte! Föreställ dig en månad med alla mina måsten. För mig innebär det jobbiga känslor. Träningen är inte någon belöning utan ett måste. Dag i ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in, år ut och år in, decennium ut och decennium in ska den dagliga jävla träningen på minst en timme in där i schemat. Och när den är fixad är det nästa ovan nämnd grej av OCD-karaktär.
Alltid göra något. Ständig rörelse. På väg. Annars duger jag inte. Har jag inte gjort klart så har jag gjort fel. Har jag gjort fel så är jag fel. Känslan som genomsyrar mig då är så svår att leva med för mig. Det är gropen.
Och det innebär att jag dag efter dag fortsätter i samma mönster. Oftast utan ifrågasättande. För det verkar inte tjäna någonting till. Jag orkar bara inte att bryta.
Jag väljer att se det som självmedicinering i väntan på något bättre.”
Förhoppningsvis delar du inte min ovan beskrivna verklighet. Faktum är att jag inte ens själv gör det längre. Alla fall inte alls på samma sätt nu, snart ett år efter ADHD-diagnosen och den magnifika medföljande medicinens inverkan.
Hursomhelst, inre motivation kopplad till min premiumvärdering meningsfullhet och Torkels blogg om produktivitet, så står det klart för mig att grunden är medvetenhet. Var och en – alltså du och jag – behöver veta vad som är viktigt för oss och utifrån det och så gott vi kan, göra viktiga val.
Ett viktigt val kan vara att jobba med det som är meningsfullt. Det kommer jag att göra på IHM imorgon när jag ska på kundmöte på Aleris. Och på måndag den 31 mars när IHM Personligt Ledarskap kör igång med mig som ledarhund – tjohooo! För att inte tala om på lördag den 29 mars när bland annat jag och många av mina Sats-kollegor kör Spin of Hope-pass på flera Satscenter! Om du inte redan visste det så kan jag berätta att Spin of Hope innebär att vi cyklar till förmån för Barncancerfonden. Så OM vi inte ses dessförinnan så ses vi på lördag kl. 07.00 på Sats Fridhemsplan.
Välkommen och varm kram från Therese
”Ett barn i varje klass” är titeln på en bok skriven av Christopher Gillberg*, där han med stöd av sin forskning beskriver hur vanligt det är med till exempel ADHD, ADD och Aspergers syndrom (AS) bland skolbarn. Här vill jag göra en koppling till arbetslivet, arbetsgruppen och affärsnytta. För om ett barn i varje klass har något av dessa dolda handikapp, så är det rimligt att anta att samma fördelning gäller på de flesta arbetsplatser.
Min erfarenhet är att det inte alls är ovanligt att den mest kreativa och drivande medarbetaren, den bästa säljaren, läraren, programmeraren, revisorn eller konstruktören på firman lider av något av dessa dolda handikapp. Det ligger så att säga i sakens natur då mitt emellan eller halvfart generellt sett inte existerar för oss. Vi är antingen AV eller PÅ – antingen i topp eller på botten prestationsmässigt. Och skillnaden mellan att högprestera och att inte prestera alls kan ofta vara hårfin och inte alltid lätt att förstå. Inte ens för oss själva.
Frågan till dig som är i någon form av ledande position är då givetvis hur medveten du är om detta. Nyttjar du vår kompetens maximalt, eller skulle du kunna göra enkla förändringar som dramatiskt ökade vår effektivitet om du var medveten om sambanden? Hur skulle det påverka resultatet i din verksamhet?
För att förstå vad som kan göras väljer jag att gå tillbaka till klassrummet för att titta på vilken skolmiljö som normalt fungerar bäst. Stor enighet råder om att ordning, struktur, lugn och förutsägbarhet är extremt viktigt. Många av oss har svårt att koncentrera oss i högljudda miljöer eller där det är mycket folk i rörelse. Att skapa en miljö som möjliggör koncentration och arbetsro är centralt och ibland kan mycket små åtgärder vara avgörande för arbetsresultatet.
För oss med AS kan dessutom möten och aktiviteter som främst är av social karaktär rent av vara destruktiva. De tar bara bort fokus och energi från det som är viktigt – själva arbetsuppgiften och den affärsmässiga nyttan. Det som ger energi till många medarbetare – kreativ miljö, teambuilding, brainstorming, sociala aktiviteter – kommer tvärtom att dränera många av oss med AS på vår.
Resultatet blir stor variation i effektivitet. Vissa dagar överpresterar vi med enorm energi och stort fokus. Vi kan vara drivande, kreativa och produktiva. Andra dagar händer inget. Ökad effektivitet nås förstås genom att ta bort energitjuvarna. Exakt vad det handlar om är givetvis individuellt, men att ta en titt på arbetsmiljö, arbetsschema och kommunikation är en bra start.
Så, om målet är ökad produktivitet på arbetsplatsen, så anser jag att det är viktigt att försöka förstå de behov som vi med våra dolda handikapp har. Visst handlar det om ytterligheter. Men med ökad förståelse för ytterligheterna så ökar även förståelsen för mittfåran, då faktiskt en hel del av de svårigheter och personligheter jag beskrivit berör även de lite mer normalstörda medarbetarna.
Med vänlig hälsning, Torkel (INTP)